En fredag i början av september, vid lunchtid, släppte vi en rapport (läs den här) – och utlyste katastrofläge. Nu har vi levt i katastrofläget i en månad, och ni kanske undrar hur det går med livet mitt i katastrofen? Hur går det? Vad innebär det där katastrofläget egentligen?
Bra frågor – som vi svarar på här!

I andra sammanhang innebär katastrofläge att åtgärder för förstärkning av alla viktiga funktioner vidtas. Vilka åtgärder som vidtas ska anpassas efter situationen. Genom att SSCO utlyst katastrofläge (och ja, vi vet om att vi inte är en myndighet och att det inte tillhör vanligheterna att andra än myndigheter gör det) försöker vi från vårt håll mana till att förstärka viktiga funktioner för studentbostadsmarknaden – och för studenterna.

Vi menar att katastrofläget för studenter är en lång kedja av konsekvenser.

Det står enligt uppgift ca 50 000 studenter bara i SSSB:s bostadskö, och våra analyser av Bostadsförmedlingens statistik har visat att fler förmedlade lägenheter per år varken har lett till märkbart kortare kötider eller billigare hyror.

 

Studenter väljer bort Stockholm på grund av svårigheterna att få boende. Det är svårt att mäta hur många som faktiskt väljer bort Stockholm av det skälet, då vetskapen om situationen redan i tidig ålder kan göra att individer riktar in sig på andra alternativ. Det som får ligga till grund för detta antagande är fakta kring kötider, bostadspriser, vad studenter säger sinsemellan och hur ofta frågan om hur lätt eller svårt det är att hitta en bostad uppkommer på utbildningsmässor för gymnasieungdomar runt om i landet. Spoiler: det är ofta.

 

Studenter som väljer Stockholm tvingas i regel acceptera en lång kedja av otrygga boendelösningar (studenter flyttar oftare än andra grupper), om de inte har tur att antingen vara resursstarka individer alternativt med kontakter lösa situationen. Detta bäddar för en snedrekrytering och går i rakt motsatt riktning från parollen om breddad rekrytering.

 

Framåt ska högskolan byggas ut ytterligare, men dessa åtgärder samkörs inte med satsningar på den bostadspolitiska delen för studenter. Om den enda lösningen är att bygga mer (vilket förvisso är bra i sig men långt ifrån tillräckligt) kommer vi att få ett stort tillskott på generellt dyra bostäder, och om detta sker utan att studenter får högre studiemedel och bättre tillgång till bostadsbidraget, har vi ett jättestort problem: allt fler kommer att betala allt mer för sitt boende. Klipp till frågan om hur en studentbudget ser ut, där boendeutgiften schabloniseras till 3 410 kronor innan bostadsbidrag om 1 100 kronor dragits av, blir detta nästan skrattretande verklighetsfrånvänt. Bostadsbristen för studenter består dessutom inte bara av att det fysiskt saknas bostäder, utan också att det saknas bostäder som studenter 1) kan (har råd, har kötid, har kapacitet, etcetera) efterfråga och 2) är anpassade efter deras behov.

 

Studenter blir i allt högre grad tvungna att arbeta extra, vilket skapar stress och press, och för de som inte vill eller kan göra det kan alternativet bli att välja annan studieort eller helt enkelt inte studera alls. Det är ett stort misslyckande, tycker vi. En katastrof. Och det värsta med detta är att vi redan är i den situationen, och bara har börjat se konsekvenserna av den.

 

Kostnaderna som följer med att studenter och andra unga med stressproblematik kopplad till studiesituationen och sin ekonomi är svåra att beräkna. Studier visar att dessa studenter har sämre studieresultat, sämre yrkesberedskap, mindre engagemang och minskad professionalitet i yrket – helt oacceptabla konsekvenser, både för individ och samhälle. Vi menar att en trygg bostad med en rimlig kostnad under studietiden är en del i att motverka detta problem. En utveckling i den riktning vi är på väg i just nu slutar i – just det – katastrof.

Vad blir konsekvenserna av att SSCO har utlyst katastrofläge? Vi kommer att följa upp varje litet steg som bostadspolitikerna tar, på lokal nivå såväl som nationell. Det som lovas ska hållas. Prognoser ska följas, och när så inte görs ska det vara tydligt varför. Tycker politikerna att det finns regler eller annat (eller allt oftare, ”andra”) som hindrar vill vi se regelförändringar, inte bortförklaringar. Det är uruselt att något så viktigt som en regions attraktionskraft för kunskap, talang, utveckling och innovation långsiktigt minskar för att de som är satta att ansvara för frågorna inte vill ta just ansvar. Bostadspolitiken har blivit den där heta potatisen som ingen vill kalla sin, och det är ovärdigt en kunskapsnation som Sverige att vi ska ha det så. Vi kommer att satsa på ännu hårdare bostadspolitisk bevakning, och inte sky att påtala när något brister. Eller någon.

Vi avslutar rapportens inledande text, där vi utlyser katastrofläge, med att vi förväntar oss reaktion.
Från vem? Alla.

Det stora frågetecknet för oss är följande: alla verkar vara överens om att det är ett problem att studenter väljer andra studieorter framför Stockholm, vi ser gemensamt en risk för konsekvenserna, både kunskapsmässigt och vad det innebär för vem som kan bo i Stockholm; ändå har utvecklingen sett ungefär likadan ut under lång, lång tid. Att vi förväntar oss reaktioner är inte ens ett särskilt hårt krav, utan en i alla mått mätt rimlig förväntan i förhållande till de uppgifter politiker har – något som redan borde vara. Vi förväntar oss helt enkelt bara att politiker gör sitt jobb, om det inte är för mycket begärt. Såväl bostads- som högskolepolitik kräver långsiktighet och uthållighet. Vi vill se flera konstruktiva initiativ för att lösa dessa stora problem som vi som sagt verkar vara överens om.

Vad som händer om de inte gör det är ju att katastrofen realiseras, och även om det är politiskt pinsamt är det ändå sju resor värre för de som drabbas av lättjan: nutidens och framtidens studenter, och i förlängningen – Sverige som kunskapsnation.