Det är snart ledigt och jag gör mig redo för att koppla av en stund. Sofias snabba kommer ha lite ledighet i och med min personliga ledighet. Så kan det vara. Men först, innan jag försvinner, så vill jag berätta om en julklapp jag fick förra veckan.
”Högskolepedagogiskt lyft”. Vet ni varför det är det vackraste jag har hört? Jo, för att högskolepedagogik fortfarande får alldeles för lite uppmärksamhet. Pedagogisk skicklighet betyder allt för studenterna, men behandlas fortfarande alltför ofta som en biprodukt inom akademin.
Alla studenter har historier om pedagogiken under sin studietid. Alltifrån entusiasmerande lärare som vid rätt tillfälle sagt magiska ord som påverkar en för resten av livet – till lärare som fullständigt dödat engagemanget för ett tema eller teori. Jag själv kan t ex minnas min lärare Hillevi Ganetz, som nyligen dock gått i pension, som verkligen fick mig att förstå värdet i att forska i populärkultur. Jag förstod redan innan hur himla viktigt det var, men det blev självklart att det var det jag ville göra när hon lärde mig om det. Jag är så tacksam för hennes engagemang i min utbildning och hennes pedagogik. Dåliga lärare har jag haft färre av, men såklart kan jag minnas den manliga läraren som inte lät mig tala i hans kurs för att jag en gång var frågande kring objektivitet.
Inom högre utbildning ligger ett stort ansvar på den enskilda studenten att ta till sig kunskap. Utbildningen bedrivs av lärare som i första hand identifierar sig som forskare och erfarna yrkesverksamma, snarare är pedagoger. Systemet förlitar sig traditionellt på att kunskapen i sig garanterar att kunskapen överförs. Kraven på lärarna att läsa högskolepedagogiska kurser uppgår ofta enbart till motsvarande en halv termin under en hel yrkeskarriär. Som studenter vet vi dock att det är stor skillnad i att besitta kunskap, och att ha kapacitet att förmedla den. Eller kanske snarare; skapa förutsättningar för lärande. Det är dessutom viktigt för att skapa en god lärandemiljö för studenter från olika bakgrund och förutsättningar.
Synen på högskolepedagogik håller sakta men säkert på att förändras och få större betydelse i akademin. Det finns massor av eldsjälar och goda initiativ ute på lärosätena. Men, det finns fortfarande mycket kvar att göra. Därför är uppdraget till Utbildnings- och högskolerådet (UHR) att ”samla det högskolepedagogiska arbetet i ett högsko-lepedagogiskt lyft som ska främja ett gemensamt utvecklingsarbete mellan universitet och högskolor” en fantastisk nyhet. Det kan långsiktigt göra underverk för att höja kvaliteten på landets utbildningar.
Alla förtjänar att ha en professor Ganetz, eller för den delen vilken lärare som helst som är skicklig. Jag är tacksam för att jag har haft många och väldigt pepp på att det ska komma fler.
Sofia Holmdahl
SSCO:s ordförande