I förra veckan hade jag äran att, utanför mitt uppdrag i SSCO, leda två stycken årsmöten. I mitt uppdrag leder jag ganska ofta årsmöten för våra medlemskårer, senast idag skrev jag på ett protokoll för GIH studentkår vars årsmöte jag ledde för någon månad sedan. Ibland händer det att jag får frågan från andra organisationer, som arbetar med helt andra saker, om jag kan leda deras årsmöten. Ibland tackar jag ja, ibland nej, men förra veckan var det två viktiga organisationer som ville ha hjälp att guida sina medlemmar genom årsmöten.

Jag ledde RFSL ungdoms och Patientförening för transpersoners respektive årsmöten. Jag har själv varit engagerad i olika rörelser, partipolitiska som idépolitiska, men har under de senaste åren helt fastnat i studentrörelsen så det var energigivande att se hur andra driver viktiga frågor. Ofta ännu viktigare än vad jag gör – för studentrörelsen är sällan på liv eller död. Att få en glimt av vilka frågor som behandlas i rörelser där liv och död faktiskt är reella företeelser är förkrossande men samtidigt inspirerande. Det finns en sådan glöd och ett sådant engagemang i dessa rörelser, kanske just för att det så ofta handlar om liv och död.

Rörelser går också ofta ihop. Precis som överallt i samhället så tillhör även många studenter HBTQIA+-grupper och utsätts även de för hat och hot, till viss del om döden. Att vara student är inte allas främsta identifikation och inte allas viktigaste kamp. Det är fullt förståeligt. Det är tufft att vara student, ofta har vi inga pengar och svårt att hitta någonstans att bo. Men för många finns det större saker som påverkar ens liv. För mig har studentrörelsen dock alltid varit en rörelse som varit enkel att ta sig an, för att det är så konkret och ofta inte så kopplat alldeles för jobbiga känslor. Det har varit lättare att ge sig hän till den än till rörelser som jag kanske brinner lika mycket för som inte handlar om en period (eller perioder) av ens liv utan hela ens liv. För mig har t ex alltid frågan om diskriminering varit viktig, där exempelvis mina diagnoser varit viktiga frågor, hur jag och andra måste befrias från diskriminering med anledning av funktionsnedsättningar – men det är också jobbigt att driva. När jag pratar, skriver och kämpar för vår rätt blir det så nära kopplat till min person, min själ och allt jag fått stå ut med. Ibland är det lättare att inte driva kampen.

Jag är evigt imponerad över människor som driver kamper mot diskriminering. Jag orkar inte alltid. Hela min akademiska bakgrund handlar om makt och hur makt utövas. Så många delar av mig och de val jag gjort i livet handlar om makt och trots det skrämmer det mig att driva vissa kamper. Jag är därför så tacksam för alla som gör det.

Det är viktigt att engagera sig där en är i livet just nu. Det spelar ingen roll om det är studentrörelsen, sin hyresgästförening eller om det handlar om hela eller delar av ens liv. Jag tror det är viktigt att kämpa för sig själv och sitt liv. Men det är också okej att inte orka, och när vi inte orkar är vi extra glada för de som orkar åt oss. Därför är jag också extra tacksam för möjligheten att få hjälpa viktiga organisationer på traven när det kommer till årsmöten. Jag gör det med den äran och med den dyrkan.

Sofia Holmdahl
SSCO:s ordförande