Terminen är igång igen! Otroligt.

För mig är fokus studenternas ekonomiska situation och just nu (och i all evighet) the queen, her majesty the queen Madonna. Alltså, ni som känner mig, ni vet. Madonna är för mig mer än livet självt. Hon är min stora tröst och glädje, min förebild, mitt specialintresse och kraft. I förra veckan släpptes det att hon ska åka på en omfattande turné, bland annat till Europa. Jag var så stressad i fredags för att få tag i biljetter, mitt mål var att se otroligt många konserter men biljetterna såldes slut innan de ens var släppta i princip. Otroligt irriterande för mig men jag försöker rycka upp mig och eventuellt vandra till Belgien? Aja, jag får se henne åtminstone två gånger iaf. De släpper nya biljetter till Köpenhamn snart, kanske kan få till en ytterligare gång. Jag vill suga ut allt jag kan av detta. Det känns som det viktigaste jag varit med om.

Jag har ju, som vi talat om många gånger, en aspergerdiagnos där min största problematik är specialintressen. En kan tänka att det inte är så jobbigt att ha specialintressen, men för mig medför de otroligt och oändligt med ångest. Jag kan ofta inte röra mig, eller för den delen gå och lägga mig på grund av dem. Just nu är jag inne i en intensiv fas med ångest och specialintressen, det gör det svårt att fokusera framåt och fokusera på det jag egentligen borde fokusera på. Att vara funktionsnedsatt kan verkligen vara ett hinder för ens studier och möjlighet till att ta in kunskap. När jag hamnar i sådana här skov av specialintressen finns det inget i mig som kan fokusera på studier. Jag är tacksam föra att jag kunnat inkorporera Madonna i det mesta jag gjort i min utbildning, jag vet inte annars hur det hade gått. Vet ni hur lätt det är att få in Madonna om en läser humaniora? Otroligt lätt. Vet ni att det till och med finns en subdisciplin som heter Madonna studies? Jag rekommenderar er att sätta er in i det. Det har jag gjort.

Men som sagt. Att vara funktionsnedsatt tenderar att göra livet svårare. För mig har det betytt att jag inte kunnat arbeta särskilt mycket vid sidan om mina studier för jag klarar inte av att fokusera på annat än det jag måste.  Det har gjort att jag varit totalt beroende av CSN och inte haft råd att leva i Stockholm. I perioder hade jag t ex inte ett SL-kort för att det helt enkelt var för dyrt. Det är inte bara jag som, på grund av olika funktionsnedsättningar, hindras från att ta del av delar av samhället. Att studera måste vara en heltidssysselsättning för alla, inte minst för oss.


Sofia Holmdahl SSCO:s ordförande